För lite mer än tre månader sen var det första gången jag var på en riktig bal. Det var kul, och att få uppleva detta med sin bästa vän gjorde det ännu bättre. Vi åt mat och bara hade det kul, jag testade vin för första gången vilket inte var gott. Att få vara lite extra fin kändes konstig eftersom det inte riktigt är jag. Mycke dans och prat, var hemma sent, men en mycket minnesvärd dag.

 

Två dagar senare var det dags för studenten. En dag man sent glömmer. vaknade upp hos bästa vän, medont i halsen och säkert feber, men det skulle inte hindra mig. Hela klassen kom vi satt och åt frukost och jag kommer ihåg hur alla bara kollade på varandra och sa "jaha...nu då..?". I närheten så var det många andra som firade studenten tidigt så vi skrek allihopa, hela grannskapet vaknade nog, men ingen brydde sig speciellt mycket. 
Vi gick vidare till skolan, där mentorstiden väntade. Alla i klassen satt ner, pratade och gav även vår mentor en pressent, som hon började gråta av så alla sätt där och grät en och en annan tår. Efter allt fotande till kataolg och sov så var det äntligen dags att ställa sig i "kreativa" där föräldrar, vänner och släkten fick komma in och lyssna. Det var sång och diplom utdelning. Att jag fick diplom för att "sprida gläde och mycket mer" trodde jag aldrig, gud vad jag grät haha. Lyckotårar förståss, ska jag vara ärlig så skakade jag lite också. Efter ungefär en timmes stående i klackskor så var det in till Aulan för att få betyg då alla vänner, föräldrar osv fick gå ut. Efter 40 minuter kanske fick vi komma ut och ställa oss precis vid dörrarna och sjunga "studenternas sång". Känslan innan man springer ut går inte fatta, en sån jävla lycka. Att få springa ut med sin klass var det bästa som fanns. Sprang ut med Hanna och Madde och resten av klassen bakom/eller bredvid (kommer inte ihåg vilket men vet att de var där). Vet inte hur mycket vi skrek och kramades och allt, men den känslan alltså! När vi kom ut  så blev det svåra att hitta sina föräldrar osv. Tur så hittade dem mig! 

 

Vi åkte flak och skrek och bara njöt och grät säkert också(jag grät nog lite), såg alla som stod på gatorna som kollade på och vinkade. Man vinkade tillbaka och skrek mer och mer. Hoppade runt från sida till sida och bara älskade det. Synd så slutade ljudet fungera men det gjorde inte så mycket, vi sjöng i alla fall. 

Efter allt det här så var det mottagningen. Vänner, familj, släkt, alla var där. Jag skulle hålla välkomsttal, och ja, är ju inte duktig på det så blev lite skratt haha. Äta mat och fika, folk höll tal (ja, jag grät varenda gång), fika och såklart öppna alla presenter. Kvällen blev lång, feber och halsont hindrade mig inte. Jag är så lycklig. 

 

Denna dag är en jättestor dag, man är så lycklig. Detta är den bästa dagen i ens liv, i alla fall min bästa dag i mitt liv, en dag man aldrig glömmer. Så fort jag kollar på mitt "plakat" som jag fick så ler jag som jag vet inte vad och när jag ser bilderna, det är ofattbart, det var tre månader sen. Tre månader sen, helt jävla galet.